Kontraster i Rangoon, Burma

Jag slog just upp exakt var Burma ligger på Google Maps (ok, jag visste bara att det låg strax öster om Indien, men inte exakt var. Nu vet jag att kuststräckan på norra kusten av Indiska Oceanen går Indien-Bangladesh-Burma-Thailand).

Det gick snabbt att hitta Rangoon, och när man växlar till satellitbild så ser och förstår man långt mer än vad man får reda på genom nyheterna. Till exempel den här bilden från huvudstaden: Förfallna ruckel som ligger tätt packade med någon slags gata i mitten av området. Det här är ändå i en huvudstad. Jag kan inte minnas att jag sett sådant i någon annan huvudstad. De brukar hållas snygga även i diktaturer. (Eller, å andra sidan, huvudstadsfunktionen flyttades väl nyss härifrån, om man ska vara helt ärlig...)

Men ögonen lyftes inte riktigt mycket förrän jag panorerade lite västerut och såg hur det såg ut på andra sidan gatan - bokstavligt talat. Följ länken till Google Maps, det här är bara på andra sidan vägen. Aldrig har jag sett så tydliga skillnader mellan priviligerade och opriviligerade, så uppenbart, redan vid första anblicken.

Undra på att folk fått nog.


Andra bloggar om: Burma, samhällsklyftor

Gammelmedia - ett signifikant ord

Jag noterade att jag använde ordet "gammelmedia" på ett självklart sätt i den förra texten. Att det ordet har gjort entré i den svenska vokabulären är mer signifikant än man först tror.

Jag googlade lite, och hittade 19200 träffar på ordet på Google. Den äldsta av dem jag hittade var på Kamferdroppar, från den 20 januari 2007, om än inom citationstecken. Därefter började Bloggelito använda ordet den 24 februari och har nämnt det i sex texter till sedan dess (dessutom är han den ende som använder "gammelmedia" som tag). Någon gång i slutet av februari började det ta fart, och idag är det ett etablerat ord på bloggar.

Det här är signifikant eftersom det alltid är det som avviker som får ett förklarande märke på sig i språkbruk, och det språkbruket präglas av hur samhället ser ut.

Som exempel fanns det sprit och köpesprit på 1800-talet. Idag finns det sprit och hembränt.

Runt 1930 fanns det bröd och köpebröd. Idag finns det bröd och hembakt bröd.

För inte så länge sedan fanns det färgskärmar. Det pratar ingen om idag.

Och det är därför det är så signifikant att ordet gammelmedia har börjat användas och att innebörden förstås med en fullständig självklarhet. Det är mer än ett ord. Det är ett tecken i tiden.

Uppdatering: Den här postningen från en av gammelmedias konferenser visar det här tydligare än jag kunde gjort med ett abstrakt resonemang...



Andra bloggar om: Gammelmedia, bredband, köpesprit, språkbruk

Kontrollsamhället gör oss sårbara

Hur ska samhället skydda sig om alla har råd med en egen vätebomb? frågar Erik Starck i ett inlägg på sin blogg Framtidstanken, och refererar till ett tidigare inlägg. Svaret finns i Stanley Kubricks briljanta film Dr. Strangelove.

I en nyckelscen har en amerikansk general den föga avundsvärda uppgiften att informera presidenten om att en lokal befälhavare inom det strategiska kärnvapenstyrkorna har "blivit lite knasig", och på egen hand har inlett en oprovocerad kärnvapenattack mot Sovjetunionen.

- Men jag trodde att vi hade ett psykologiskt utvärderingssystem som skulle garantera att det inte kunde hända!, säger presidenten.

- Man kan ju inte döma ut ett helt system på grund av ett enda misstag, svarar generalen.

Precis så är det. Det finns inget system som är hundraprocentigt säkert och som aldrig går fel. Om det verkligen vore så att var och en hade tillgång till en egen vätebomb som han kunde avfyra när han ville, då finns det inget sätt för samhället att skydda sig. Då skulle vi alla redan vara döda.

Hur mycket personkontroller och övervakning man än bygger upp, går det aldrig att förhindra samtliga attentatsförsök i samhället. Om det räcker med ett enda misstag för att världen ska gå under finns det inget att göra. Då kommer den att gå under. Övervakning och polisstat fungerar inte för att bemöta det hotet.

Men dessbättre är det inte så. Om man tolkar frågeställningen om att alla skulle ha råd med en vätebomb rent bokstavligt, är den totalt verklighetsfrämmande. Att framställa en vätebomb är alldeles ohyggligt dyrt. Det finns bara en handfull nationer som har klarat av det eller skulle kunna tänkas kunna göra det. Ingen grupp eller privatperson är ens i närheten att ha tillräckliga resurser, och så kommer det att förbli under överblickbar framtid.

Men i sitt inlägg modifierar Erik Starck frågan till att handla om att infrastrukturen riskerar att bli så sårbar att ett enstaka angrepp skulle kunna få lika stora effekter som en vätebombsangrepp. Den frågeställningen är mycket mer relevant. Om huvuddelen av alla datorer slogs ut samtidigt skulle det få mycket stora effekter på dagens samhälle. Även om det inte går att jämföra med en vätebomb i en storstad, skulle det ändå bli många döda och stora skador i ett sådant scenario.

Men precis som i Dr. Strangelove, kan vi inte hoppas på att skydda oss mot den risken genom att införa en polisstat som övervakar alla som kan tänkas begå en sådan handling. Ett sådant system kommer som sagt aldrig upp till 100% hur man än gör. Därmed blir det meningslöst om konsekvenserna av ett enda misstag är oacceptabla. För misstag kommer att ske. Misstag sker alltid, överallt, hela tiden i vårt samhälle - alltifrån Konsum och Ica till rättsväsendet och militären. Häromveckan lastades till exempel amerikanska kärnvapen, trots alla säkerhetsprocedurer, ombord på ett bombplan av misstag. Alla system läcker, all dålig avsikt går inte att fånga, och människor begår misstag.

Det vi kan göra är att se till att bygga vår infrastruktur på ett sådant sätt att inte hela kan slås ut samtidigt. Internet är från början designat just utifrån den insikten. Tanken var ju att internet skulle klara av att motstå en kärnvapenattack under det kalla kriget. Det kan man bara uppnå genom att se till att det inte finns några centrala "single points of failure" som kan attackeras.

Tyvärr finns det många krafter i samhället som försöker förstöra den decentraliserade modellen som internet bygger på, och istället införa central kontroll över informationsflödet på olika sätt.

Ett exempel: I debatten hörs många röster för att "filtrera" (alltså censurera) det ena eller andra på internet. Det fungerar normalt inte särskilt bra, eftersom internet inte är designat för central kontroll. Att ta sig runt polisens mångomskrivna barnporrfilter är så lätt att det är larvigt. För att censur ska fungera i praktiken måste man samla all trafik till ett fåtal knutpunkter, och övervaka dem. Det kanske man kan göra rent tekniskt om den politiska viljan finns. Men då har man skapat ett perfekt mål för terrorister. Då behöver de bara slå ut ett fåtal knutpunkter för att lamslå hela informationsinfrastrukturen i Sverige. Alltså precis det scenario som forskarna från FOI varnar för.

Ett annat exempel: Microsofts operativsystem Windows Vista innehåller funktioner för att göra det obrukbart genom kommandon utifrån. Syftet är att ge Microsoft möjlighet att stänga av datorer som kör piratkopierade versioner av operativsystemet. Även den som sympatiserar med syftet som sådant har anledning att oroa sig om det blir så att huvuddelen av världens datorer en dag kör Windows Vista. Om någon illasinnad aktör lär sig hur man löser ut den funktionen och plötsligt stänger ner alla Windowsdatorer i hela världen, då skulle vi ligga mycket dåligt till.

Det här är viktiga frågor som vi måste diskutera. Det finns starka krafter som vill att vi ska röra oss mot ett samhälle med mer kontroll. Som skäl anger de bland annat att vi måste kunna försvara oss mot terrorister. Men i själva verket ökar deras recept samhällets sårbarhet för bland annat terroristangrepp. Om de skulle lyckas finns risken att vi faktiskt hamnar i en situation där en enstaka aktör, det må vara en grupp skickliga databrottslingar eller en enstaka nation med onda avsikter, skulle kunna slå ut stora delar av västvärldens infrastruktur. De tendenserna måste vi bekämpa.

Skitstorm, bloggmakt och rekryteringar

Jag har intresserat sett vad som hände när Johanna Parikka Altenstedt hotade Isabella Lund och hur bloggosfären reagerade på det. Nu är det flera timmar sedan stormen bedarrade, jag hann inte riktigt med den här gången, men såhär i efterhand tänkte jag kosta på mig några reflektioner.

Som några vet har jag jobbat en hel del med amerikaner. De har ett uttryck för när något går riktigt fel: when the shit hits the fan. När det uttrycket inte räcker till, utan saker går fel i Tjernobylklass, så drar man upp vindstyrkan i uttrycket till shitstorm.

Och det är det som verkar hänt ur JPAs synvinkel. En riktig total jävla skitstorm. Dessutom, ur min synvinkel, en på alla sätt välförtjänt sådan.

Tidigare kunde härskartekniker råda ostörda. Det fungerar likadant på arbetsplatser och i storskaliga samhällen. Poängen är att de är beroende av en och endast en sak: informationskontroll. Dominansen fungerar bara om andra inte känner till den och hur den yttrar sig. Det är därför som folk i diktaturer världen över inte har tillgång till Internet.

Och här har bloggar vänt hela världen upp och ner. Det som tidigare kunde hållas hemligt går inte längre att dölja. När alla kan publicera information och åsikter går det inte längre att dölja en oförrätt. Jag ska inte skriva mer om hur avskyvärt, fegt och föraktansvärt Johanna Parikka Altenstedt betett sig än vad andra redan gjort (se LouiseP, Bloggelito, Opassande, ProjO, Deep Edition och länkarna därifrån) helt enkelt för att jag inte har något att tillföra, utan nöjer mig med att konstatera att bloggare - helt vanliga människor - gjorde något som gammelmedia varken tog sig för eller visade intresse för, nämligen att hålla en viktig debatt levande. Enda undantaget var en diskret postning på Sydsvenskan (som ofta hållt sig långt framför sina kollegor i digitala frågor).

Jag vill gå så långt att jag påstår att när gammelmedia struntar i en sådan sak som att en journalist använder härskartekniker för att kväva en debatt, så är gammelmedia inte bara gammal. Då är den död. Då tillför den inte längre något samhällsgranskningsvärde.

Att det däremot blir en skitstorm i bloggosfären visar var idédebatterna numera förs -- för det är inte längre på DN Debatt. Det är här bland bloggar som det diskuteras om yttrandefrihet, om demokratiska fundament, om samhällsutvecklingens nästa steg. Och det finns inga fåniga begränsningar på fyratusen tecken och en gång om dagen: elektroner är billiga och utrymmet obegränsat. Debatten blir därefter: nyanserad, faktaspäckad, tung och i blixtrande tempo.

DN Debatt har, i kontrast, lyckats ta den statusposition man länge verkat eftersträva. Det är inte längre ett debattutrymme. Det är en daglig belöning som föräras de personer som är tillräckligt etablerade, som en bekräftelse på att de är en del av etablissemanget - ty det är bara då man får äran att publiceras på DN Debatt. Gammelmedia har inte längre en idédebatt, ty i en idédebatt tillmäts inte personerna bakom idéerna något värde. Bara idéerna i sig har värde. DN Debatt är numera ett Dagens Nobelpris som föräras dagens intressanta etablissemangsmänniska, men det har inget med debatt att göra. Åtminstone inte i jämförelse med det tempo som förs 24/7 elektroniskt idag, utan begränsning till antalet tecken som kan publiceras en gång om dagen. Och även om DN är urtypen för detta, så har övriga stortidningar i gammelmedia anledning att se upp så att de inte hamnar i samma fälla.

Slutligen är det värt att notera att det som bloggare anser om en person är den nya verkligheten, på ett sätt som är påtagligt långt utanför bloggarnas idédebatt. Johanna Parikka Altenstedt kan aldrig mer få en anställning inom någonting som kräver samarbete eller informationshantering. Det är ett strålande exempel på att Wisdom of Crowds verkligen fungerar, och är ett starkt argument för demokrati som koncept.

Vad menar jag med att JPA aldrig kan få ett jobb? Jo, när jag rekryterar, så googlar jag alltid de kandidater som verkar halvintressanta för att få fram dem jag vill intervjua, och skummar igenom de första två-tre sidorna med sökresultat. Som exempel, om jag googlar Falkvinge, så får jag upp det här (jag tar bara med saker jag skulle noterat vid en rekrytering):

Rickard Falkvinge - Wikipedia, the free encyclopedia
Rickard "Rick" Falkvinge (pronounced fal-k-ving-e), born on January 21, 1972 in Gothenburg, is a Swedish IT entrepreneur, known as the leader and founder of ...

Förstaträff. Okej, han har en artikel på engelska Wikipedia. (Jag skulle nog inte läst den - Wikipedia är fakta, jag vill ha åsikter och reflektioner när jag rekryterar.) Hmm, drygt hundratusen träffar på Google och en Wikipediaartikel. Stor online presence för en svensk vanlig jobbkandidat. Gör han något speciellt? I så fall, kan det påverka jobbet?

O'Reilly Open Source Convention 2007 • July 23-27, 2007 • Portland
Rick Falkvinge is the founder and leader of the Swedish Pirate Party, as well as the founder of the ... See all sessions presented by Rick Falkvinge. ...

Han har varit keynote speaker på OSCON. Här skapar jag mig massor av bilder av personen: han är en varm anhängare av Open Source, intresserad av teknik och communities, och kan resonera tillräckligt intressant för andra personer att han var keynote speaker på alfanördarnas årsmöte. Dessutom färsk data - det var i år. Förmodligen passar han inte i sammanhang med Windows, Microsoft eller DRM.

Och så vidare. Så där går jag igenom de två-tre första sidorna med träffar för varje kandidat. Det är två saker jag letar efter: saker som är postade av personen som verkar indikera att han/hon söker information eller debatt aktivt på nätet, och saker som andra skriver om personen - framför allt negativa saker. När man sitter med kandidater finns det ett överflöd av positiv information, sådant behöver jag inte mer av.

Detta ser jag, med en rekryterares ögon, vid en sökning på Altenstedt:

Johanna Parikka Altenstedt: Blogs, Photos, Videos and more on ...
Everything in the known universe about Johanna Parikka Altenstedt. Quick View; Posts · Blogs · Videos · Photos. From Blogs. Blog posts ...

Technoratitaggar. Någon har bloggat om henne. Hon deltar med andra ord i debatter. Kollar men hittar inget intressant på Technorati, bara några videofilmer jag inte har tid att titta på. Vad finns det mer?

Johanna P Altenstedt borde be om ursäkt - johanna parrika ...
opassande: Johanna P Altenstedt borde be om ursäkt. Vem som helst måste ha rätt att framföra en åsikt. Våra åsikter måste dessutom få ifrågasättas. ...

Altenstedt fegar ut från debatten
På sin blogg skrev Johanna Parikka Altenstedt en kort kommentar om sin artikel i måndags. Idag finns där ett litet tillägg där hon först skriver att ...

deep|edition » Johanna Parikka Altenstedt. Du borde skämmas
En kvinna vid namn Johanna Parikka Altenstedt hotar att outa Isabella, dvs. avslöja hennes riktiga namn, på sin blogg. Isabella har hela tiden förklarat att ...

Altenstedt försöker tysta kritiken « MissEvils svarta hjärta
Johanna Parikka Altenstedt har på ett dygn blivit kändis i bloggvärden, efter att hennes hot mot Isabella Lund resulterat i den senares tystnad. ...

Pophöger » Blog Archive » “Stackars” Parikka Altenstedt
Läste idag lite på andra bloggar vad Johanna Parikka Altenstedt skrivit om hennes aktion mot Isabella Lund. Hon kom ut med ett riktigt snyftarinlägg om hur ...

studiomannen: Peter, Stina och Johanna Parikka Altenstedt
Johanna Parikka Altenstedt har två. Den svensktalande där hon fortsätter att förklara sitt agerande mot Isabella Lund men lämpligt nog både hotar bloggare ...

Johanna Parikka Altenstedt — Blogs, Pictures, and more on WordPress
Dagens ynkrygg - utan någon som helst konkurens är Johanna Parikka Altenstedt. Johanna var tidigare assistent till Maria Carlshamre ...

...och jag har bara kommit till andra sidan med träffar, bara på det relativt vanliga efternamnet "Altenstedt". Jag behöver inte läsa mer, och det räcker med de här rubrikerna utan att jag följer länkarna.

Som om det här inte skulle räcka snubblade jag också över svenska bloggar om Johanna Parikka Altenstedt. Imponerande lista.

Kortfattat, den rekryterare som googlar på Altenstedt - efternamnet räckte - och inte omedelbart kasserar hennes kandidatur behöver få sitt huvud undersökt, baserat på det här datat. Och den rekryterare eller chef som inte googlar kandidater idag förtjänar inte sin lön - jag gör det alltid.

Sammanfattningsvis bedömer jag att JPA kommer att få mycket, mycket svårt att få jobb i framtiden. Det går inte längre att "byta umgängeskrets", som det en gång gjort.

Jag nämnde några amerikanska talesätt i början av den här postningen. Det finns ett svenskt som passar också: som man sår får man skörda. Angriper man yttrandefriheten och källskyddsprincipen med metoder som folk avskyr, så är det också det fotspåret man sätter i verkligheten - en verklighet man därefter inte kan sudda ut eller fly från.

Andra bloggar om: Isabella Lund, Johanna Parikka Altenstedt, Skitstorm, Rekrytering, Bloggmakt, Yttrandefrihet, Källskydd

Mina två hjältar

Jag får ibland frågan om jag har några förebilder eller hjältar. Jag har två. De är båda män som de flesta aldrig har hört talas om.

Det är män som, när stundens allvar inföll, valde att bryta mot reglerna och ta på sig hårda straff för att de istället följde sitt samvete. Dessa två män har format världen som den ser ut idag mer än någon amerikansk president, kinesisk ordförande, europeisk kommissionär eller sovjetisk generalsekreterare.

Den förste heter Vasilij Arkipov - på ryska Василий Архипов. Han var löjtnant på en sovjetisk ubåt under Kubakrisen.

Datumet var den 27 oktober 1962. Ubåten hade upptäckts och sjunkbombades tungt av amerikanska örlogsfartyg för att tvinga den till ytan. Hårresande ögonvittnesskildringar har beskrivit förhållandena ombord: i över fyrtiogradig hetta, rött larmljus och öronbedövande oväsen från sjunkbomber utanför skrovet, så svimmade härdade sovjetiska sjömän till höger och vänster. Man hade tappat all kontakt med Moskva. Alla ombord var övertygade om att tredje världskriget hade startat. På riktigt. Förhållandena var helvetiska.

Vad ingen visste på ytan då var att ubåten bar kärnvapen.

Sovjetiskt protokoll föreskrev då, att om en ubåt tappar kontakten med sitt befäl under krigsförhållanden, och de tre officerarna ombord är överens om det, så ska kärnvapen avfyras.

Kaptenen, Valentin Savitsky, sade ja. Avfyra kärnvapen mot amerikanska flottstyrkor.

Den politiske officeren, Ivar Maslennikov, sade ja.

Löjtnant Vasilij Arkipov sade nej.

At the conference commemorating the 40th anniversary of the Cuban Missile Crisis held in Havana on October 13, 2002, Robert McNamara admitted that nuclear war had come much closer than people had thought. Thomas Blanton, director of the National Security Archive, said that "a guy called Vasiliy Arkhipov saved the world."

Ögonvittnesskildringarna från ubåten är riktigt hårresande att läsa. Det var inte en lugn diskussion som Arkipov deltog i med de andra officerarna - han sade emot ubåtschefen och sitt befäl under enormt grupptryck och personlig risk, i en miljö där alla var övertygade om att deras sista stund kommit.

Tack, Vasilij.


Min andra hjälte är också sovjetisk, men för en händelse som ägde rum drygt 20 år senare, i en liten oansenlig bunker strax utanför Moskva.

Datumet var den 25 september 1983, klockan 22:40 svensk tid. I bunkern hade klockan slagit över midnatt, till den 26 september, och klockan var 00:40. Det kalla kriget var lika illa som under Kubakrisen, och västerländska rockband sjöng om "Two Minutes to Midnight".

Sovjetunionen hade ett nytt satellitbaserat larmsystem för amerikanska missiler, och kommandocentralen fanns i den här bunkern. Den leddes av överste Stanislav Petrov, på ryska Станислав Петров. Eftersom sovjetisk radar inte kunde se bortom horisonten, så hade man ett nätverk av satelliter som letade efter avfyrade raketer. De kunde inte se själva missilen, men de kunde se den enorma och intensiva eldkaskad som missilen red mot skyarna på - alltså utsprutet från raketmotorn; avgaserna om man så vill.

Strax efter klockan 00:40 gick larmet i bunkern. En missil var på väg. Sådana missiler tar ungefär 30 minuter att nå moderlandet Sovjetunionen med sin last som dödar tiotals miljoner.

Överste Petrov hade varit med om sådana enstaka larm förut. De var inte så mycket att bry sig om; det var helt orimligt att USA skulle skicka en enda missil mot Sovjet och på det sättet dra på sig en fullskalig vedergällningsattack från hela Sovjets kärnvapenarsenal. Om amerikanerna skulle anfalla, så skulle de anfalla med massor av missiler samtidigt. En ensam missil var ett uppenbart falsklarm.

Men så kom det ett larm till. Och ett till. Och flera till.

Larmsirenerna i bunkern var vid det här laget så högljudda att konversationer inte kunde föras i normal samtalston. En stor skylt märkt "Avfyra" blinkade ilsket rött ovanför en speciell knapp. Petrovs order var entydiga; i ett sådant här läge skulle han omedelbart kontakta sina överordnade och rapportera att satelliterna rapporterar att amerikanerna hade inlett ett fullskaligt kärnvapenangrepp, så att Sovjetunionen hann skicka iväg sitt lika fullskaliga vedergällningsangrepp innan det förintades. Missilerna färdas snabbt över himlen, så det gällde minuter. Han skulle trycka på knappen, lyfta på luren, och sätta igång det sovjetiska eldregnet.

Petrov lät bli. Han trotsade sina order.

Han ringde aldrig till sina överordnade. Hans intuition sade honom att amerikanerna inte angriper, trots alla indikationer. Det är ett tekniskt fel på varningssystemet, resonerade han. Från bunkern där han satt hade han inga ytterligare indikationer på vad som kunde hända och hur omvärlden såg ut; och han visste att om han hade fel och tekniken hade rätt, så skulle allt omkring honom förintas om ungefär tjugo minuter.

Han lät ändå bli att rapportera, något som med all säkerhet skulle ha utlöst ett sovjetiskt fullskaligt kärnvapenangrepp.

I efterhand visade det sig att han hade rätt. Tekniken hade haft fel - en ovanlig molnformation hade fått satelliterna att tolka speciella solreflektioner som amerikanska kärnvapenmissiler.

Som ett resultat avbröts hans strålande militära karrär abrupt, och han sattes i pension tidigt.

Stanislav's commanders blamed him for the incident in the ensuing inquiry and held him responsible for what happened. His actions had revealed imperfections in the Soviet military system which showed his superiors in a bad light. He was given a reprimand, officially for the improper filing of paperwork, and his once-promising military career came to an end. He was reassigned to a less sensitive post, took early retirement and suffered a nervous breakdown.

Petrov is now a pensioner, spending his retirement in relative poverty (US $200/month pension) in the town of Fryazino. He has said he does not regard himself as a hero for what he did that day; nevertheless, on May 21, 2004, the San Francisco-based Association of World Citizens gave Colonel Petrov its World Citizen Award along with a trophy and US$1000 in recognition of the part he played in averting a catastrophe.

Tack, Stanislav.


Andra bloggar om: Vasilij Arkipov, Stanislav Petrov, vardagshjältar, förebilder, kärnvapen, kalla kriget

Blasphemarioscomburerdia 2007

Om det inte hade varit för att en fundamentalist hade bråkat med en annan fundamentalist om vem som var bäst på att bråka för sex år sedan imorgon, så hade jag firat en av de roligaste helgdagarna jag känt till imorgon den elfte september. Den kommer från en religion, KMs Goda Bok, som är nästan lika allvarligt menad som Det Flygande Spaghettimonstrets Heliga Kyrka. Men helgdagen Blasphemarioscomburerdia, eller på svenska Hädarbrännardagen, blev inte så rolig att fira längre efter sagda fundamentalister hade tagit den lite väl bokstavligt då den inföll 2001.

Hädarbrännardagen gick kortfattat ut på att vi - de gånger den firats ordentligt - ordnat en stor grillfest mitt ute i skogen och mitt i ätandet och drickandet så brände man en massa symboler för saker man inte tyckte om. Det kunde vara symboliska små pappfigurer av saker som störde en.

Som exempel postar jag ett foto från när några arrangörer i kamouflagemålning rekvirerade skyltar från Burger King för att påminna om att Grillat är Godast, även på festen den elfte.


(Apropå den festen undrar jag vad Trillian gör idag...?)

I stället tvingas vi se två fundamentalister nostalgera i en tävling om vem som kan pissa längst, och media ivrigt hejandes på dem, villiga att offra fler civila - många fler civila och ännu fler av deras rättigheter - för att fånga en terrorist eller två. (Från endera sidan.) Eller åtminstone någon som kan kallas för terrorist, eller torteras till att erkänna det.

Jag föredrog grillfesten.

Jag ska åtminstone äta på Burger King imorgon.


(Till alla som är upprörda och vill peka på 3000 döda civila amerikaner: håll käften, eller så pekar jag på 650000 döda civila irakier, och ett otal döda civila afghaner, som inte ens var tillräckligt viktiga för att räknas av västmedia. Brinn den elfte.)

Odenberg avgår

"Hurra". Det får räcka som kommentar.

Tänk om man kunde fått bort Bodström lika enkelt, eller Ask...

UPDATE: Fast egentligen ska man väl inte ropa hej. Egentligen vill jag inte att någon av dem ska lämna sin post, jag vill snarare att de ska få en fucking clue om vikten av att skydda demokratins kärnvärden och sluta marschen mot 1984. Både när det gäller försöken att stoppa framtiden och försöken att utöka övervakning och undergräva samhällsfundament.

Renforsutredningen

Ja, vad ska man säga.

Jag nöjer mig egentligen med att klistra in det jag sade i pressmeddelandena imorse och nu nyss, det skrev jag ungefär som en bloggpost fast inte med lika många svärord och könsdelar som jag skulle gjort annars.


Från imorse:

Idag måndagen den 3 september kommer Beatrice Ask att ta emot ett utredningsbetänkande om upphovsrätten på Internet. Utredningens uppdrag är att föreslå åtgärder för att stimulera "lagliga alternativ" för nedladdning av film och musik.

Redan innan utredningen presenterats dömer Piratpartiets partiledare Rickard Falkvinge ut den som meningslös.

– Det här är som att utreda hur man kunde stimulerat marknaden för isutkörarna tio år efter alla hade skaffat elektriska kylskåp, säger Falkvinge. Teknikskiftet är redan genomfört. Fildelning och bredband är här och musikkartellerna är redan dömda att försvinna, precis som isutkörarna och gatlyktetändarna en gång var. Utredningen är ett fullständigt slöseri med skattemedel som tillsattes av en pressad justitieminister för att slippa ta en debatt i valrörelsen som han inte förstod då, och som hans efterträdare inte förstår nu heller.

– Idag är det gratis för vem som helst att distribuera musik och film. Vill skivbolagen finnas kvar måste de hitta på något att tillföra som någon vill betala för. Annars försvinner de. Det borde de kunna räkna ut själva utan statens hjälp, säger Rickard Falkvinge.

– Internetrevolutionen har inneburit fantastiska nya möjligheter, inte minst för artisterna. Den utvecklingen går inte att stoppa, hur mycket de gamla skiv- och filmbolagskartellerna än skulle vilja det, säger Rickard Falkvinge.

Utredningen tillsattes av dåvarande justitieminister Thomas Bodström under valrörelsen 2006. Då debatterades fildelningsfrågan intensivt i media efter razzian mot The Pirate Bay. Att tillsätta utredningen sågs allmänt som ett försök från Bodströms sida att skjuta på frågan till efter valet.

– Nu när utredningen äntligen är klar, efter mycket slöseri med skattemedel, så kanske vi kan lägga den till handlingarna och starta en seriös debatt istället, säger Rickard Falkvinge. Det handlar om att skapa bra regler som gynnar det snabbt framväxande informationssamhället baserat på öppenhet och mångfald. Inte om att bestämma vad som är rätt pris på en poplåt.

...och så nyss, när vi hade sett spektaklet till presskonferens:

Idag presenterade Cecilia Renfors på regeringens uppdrag utredningen "Upphovsrätten på internet". Det mest kontroversiella förslaget i utredningen är att internetleverantörer ska tvingas stänga av abonnemanget för kunder som begår upphovsrättsintrång, om rättighetsinnehavarna begär det.

– Tre steg tillbaka i total förvirring, säger Piratpartiets partiledare Rickard Falkvinge. Det här innebär att rättssäkerheten försvagas, internetlevernatörerna tvingas bli censurorgan, och att klappjakten på ungdomar intensifieras. Det här är inte rätt väg mot framtiden.

– Utredaren har visserligen en poäng i att skiv- och filmbranschen lämnar mycket att önska. Men tåget har inte bara lämnat perrongen, utan har passerat gränsen till Tyskland och är på väg mot Nordafrika. Det utbud som monopolen lyckas prestera i form av s.k. "lagliga tjänster" är i bästa fall patetiskt. Men det spelar nu ingen roll, säger Falkvinge, eftersom tekniken redan har förpassat dem till historiens skräphög.

Av presskonferensen framgick att utredaren varken är insatt i de internationella konventionerna om upphovsrätten, hur internet fungerar tekniskt, eller hur abonnemang ser ut redan idag. En av journalisterna frågade hur man skulle hantera de situationer där det inte finns något internetabonnemang inblandat, till exempel när man använder ett öppet trådlöst nät. "Om det blir en sådan utveckling räcker inte det här förslaget", svarade utredaren.

– Det är märkligt att en statlig utredare som har haft över ett år på sig inte har upptäckt att det finns något som heter trådlöst internet redan idag, säger Rickard Falkvinge, och att de nya trådlösa standarder som kommer är gjorda för att täcka hela stadskärnor.

– Lika dåligt informerad tycktes utredaren vara när det gäller de internationella konventionerna om upphovsrätten. Hon påstod att konventionerna förbjuder Sverige att tillåta kopiering för icke-kommersiellt bruk. Men Sverige har redan ett sådant undantag när det gäller datorprogram som kopieras för privat bruk. Utredaren har bara okritiskt sugit i sig vad de extremaste upphovsrättsivrarna påstår, utan att ens kolla vad som faktiskt gäller, säger Rickard Falkvinge

– Hur som helst är lagen föråldrad och behöver ändras. Dagens upphovsrätt stammar från 1709, när monopol och karteller var det normala. Sådana mekanismer har ingen plats i en marknadsekonomi, speciellt inte när de hotar demokratiska grundvärden. Detta har gått utredaren helt förbi, och hon föreslår i stället att budbäraren görs ansvarig för meddelandet. Detta skulle bryta en tvåtusenårig rättssäkerhetstradition som går tillbaka till Romarriket, bara för att behaga skivindustrin, avslutar Falkvinge.

Ledsen för att jag är lat och inte skriver samma sak en gång till. :)

Information är farligt! Censurera, censurera, censurera! Klipp klipp!

I vad som måste vara det mest framtidsfientliga hittills har någon samhällsfarlig individ nu bestämt sig för att själva regeringens personal, alltså lagstiftarna, inte ska få ta del av "samhällsfarlig information". Det uttrycks något annorlunda, men det är innebörden. Man påstår att man sätter stopp för "porrsurfning och annat olämpligt". Notera hur "porrsurfning" används som förkläde åt "och annat olämpligt".

Regeringskansliets datorer hindras från och med nu att gå in på sidor med information som någon bedömer vara olämplig för lagstiftare att ta del av. Det här är värre än Kina och Saudiarabien: där är informationen åtminstone olaglig. Här är det någon som sitter och godtyckligt avgör vad lagstiftare (!!!) ska få ta del av för information. För i helvete - de om några måste kunna se världen ofiltrerad. Resten också, men de i synnerhet.

I det här läget tappar våra lagstiftare all formell makt, och den som filtrerar deras verklighet äger den i stället. Personen som fattat det här beslutet, likväl som alla som anser det vara en bra idé, måste avlägsnas från administrationen av den lagstiftande församlingen omedelbart.

Information är inte farlig för samhället. Bara människor som försöker begränsa informationen är farliga. Det finns otaliga exempel på det. Däremot kan information vara samhällsomvälvande - och på så vis hota dem som har makten för stunden - men det är en helt annan sak.

Sån här censur hade inte hänt med ett piratparti i riksdagen. Då hade regeringen fått gå.

Länkar: DN, Bloggelito, Opassande.

UPDATE 1: Fler som kommenterar -Non Sex Sweden, Frihet-Fildelning-Feminism, Claes Krantz, Mina Moderata Karameller, Stationsvakt, Joakim Hörsing

Piratpartiet kommer att gå ut med ett pressmeddelande i morgon bitti där vi kräver socialministerns avgång med anledning av detta.

DN noterar som avslutscitat en person som förstår bättre:

- Principiellt anser jag inte att vi ska censurera ledamöternas surfande, säger Per Bengtsson, administrativ direktör på riksdagen till tidningen.


Andra bloggar om: Censur, Informationsfrihet, Regeringen, Demokrati

Släktbröllop

Förra helgen var jag på släktbröllop. Min kusin Gunilla gifte sig med sin Joakim.

Bröllop, även om de är väldigt speciella tillställningar, blir alltmer sällsynta i Sverige idag. (Även om tre (!) av mina kollegor också skulle på bröllop just förra helgen...)