If you're reading this, you're in the wrong place

Om du läser detta, så läser du fel feed. Marsch över till det nya hemmet för min blogg på http://rickfalkvinge.se. Du har redan missat ett par nya inlägg. :)

If you're reading this, you're on the wrong feed. My blog has moved. And a sparkling new shiny blog in English, too! Find it at http://english.rickfalkvinge.se.

There will be no further announcements on this feed unless I feel bored and want to nag about the move.

Flyttat bloggen till rickfalkvinge.se

Så var det dags för mig också att byta från Blogger till WordPress. Jag har gått och skjutit på det ett tag, men i och med WordPress 2.5 och Bloggers totala stillastående var det mer eller mindre oundvikligt.

Samtidigt ska jag försöka (försöka...) skriva en blogg på engelska också, debatten blir lite väl stillastående för bara oss svenskar.

Så - bloggen flyttad - finns numera på http://rickfalkvinge.se. Den här (www.falkvinge.com) kommer inte att underhållas längre och så småningom att försvinna.

Uppdatering I: naturligtvis gick servern ner direkt efter jag tagit den live, och jag kommer inte åt att felsöka. nya bloggen kommer upp igen tidigast lördag.)

Uppdatering II: uppe igen. På svenska på http://rickfalkvinge.se, på engelska på http://english.rickfalkvinge.se. Det var diskstrul som gjorde att den dök när jag var på andra sidan planeten, så det kan hända att den dyker igen, men då är den inte nere lika länge (jag avvaktar lite hur stabil den är innan jag evt byter disk eller burk).

Christer Berg missar målet helt

Christer Berg på Dagens PS har skrivit en kolumn för Dataföreningen Kompetens. I just det här fallet var det namnet gravt missvisande.

Artikeln var visserligen ett intressant försök att ta sig in i debatten, men Christer misslyckas totalt med att få de andra debattörernas respekt när han börjar med att hälla ur sig saker som dels dissar dem, och dels saknar all verklighetsförankring.

En sådan sak är påståendet att Piratpartiet skulle vara mot all upphovsrätt (helt fel, dels vill pp ha en kort kommersiell upphovsrätt och dels anser pp att den ideella upphovsrätten - alltså erkännandet - är en grundsten för skapande) eller att piratpartister aldrig betalt för något upphovsrättsskyddat (det finns inget som irriterar en politisk pirat mer än att betraktas som en ickekonsument - alla undersökningar pekar på det rakt motsatta förhållandet). Att påstå saker som går stick i stäv med partiprogrammet vinner ingens respekt.

Men det viktigaste är att hela huvudtesen är fel i sak - påståendet att inget skulle skapas. Det är visserligen sant att traditionell kapitalism föreskriver att det inte är möjligt att större verk skapas utan finansiella incitament, men samtidigt har det blivit något av det största huvudbryt hos ekonomer idag (se Yochai Benkler mfl).

Internet har nämligen ställt allt detta på ända. Plötsligt hittar entusiaster varandra över hela planeten och skapar saker - utan ersättning och vid sidan av sina ordinarie arbeten - som utklassar de bästa kommersiella produkterna i sina produktklasser. Det finns ingen kapitalistisk teori som kan förklara detta, men det är likväl vad som händer. Linux och Wikipedia är de bästa exemplen.

Kostnaden för att producera film och musik har också sjunkit till en nivå så att folk gör det hemma på sin fritid. Den mest sedda långfilmen någonsin i Finland var en film som några tonåringar gjorde i sitt garage och lade på datoreffekter på. (Den petade ner Casablanca till andraplatsen.)

Det skapas mer än någonsin förut. 80% av allt material ("content") på nätet är skapat av privatpersoner. Detta är material som inte hade kunnat skapas, eller åtminstone inte publiceras, med de gamla strukturerna -- läs, innan fildelningen kom. För fildelningen är ett symptom på att alla kan kommunicera digitalt, på samma sätt som möjligheten att publicera sig är det.

Påståendet att det inte skulle skapas något om inte upphovsrätten bibehålls i sin nuvarande form ignorerar både hela människans kulturhistoria och saker som finns mitt framför näsan - som Linux och Wikipedia.

Likväl återkommer det gång på gång i debatten av människor som i själva verket menar detta: "Jag kan inte föreställa mig något annat sätt att motivera skapande än det som fanns innan Internet." Det är i princip samma retorik som kolumnen på The Onion som heter "Jag kan inte föreställa mig varför någon någonsin skulle vilja sluta skrika", skrivet av en (fiktiv) tvåmånaders baby. Om man dömer alla andras möjligheter efter sina egna referensramar, så underkänner man civilisationens framåtskridande och nya idéer som koncept.

Läs även Endemoniada.

Why the US is collapsing

Hello, visitors from Digg, Reddit, StumbleUpon, and Slashdot. Summary in one paragraph: This is the leader of the Swedish Pirate Party explaining how the US went bankrupt in 1971, and has been covering it up through an accelerating whack-a-mole borrowing frenzy that is bursting right now. It has been paying rapidly growing VISA bills using MasterCard and vice versa for 37 years. The creditors are catching up, and the US is about to go extinct as a superpower. Become irrelevant. It is not yet on its death bed, it is still walking, breathing and capable of entertaining a conversation in public. But there are ominous bloodstains on its hands used to cover the painful coughing.


Last summer, I wrote (in Swedish) about how the US is in grave danger of becoming the Fourth Reich. I also said that such a state would not last for more than 15 years, because of a number of factors I would elaborate on later.

I was right about the sequence of events, but horribly off on the timing. Where I had expected them to happen gradually in about ten or 15 years, instead they are unfolding before my eyes at an accelerating pace.

Some people believe that pirate politics is somehow about the right to obtain music and movies without paying. Some, a bit more initiated, believe it is for fight for civil liberties. In that, they are correct. But few understand the scope of this fight. It is not against the music industry. It is not against entertainment cartels.

I see the pirate fight as being against corrupt governments that systematically curtail civil liberties as the primary and only defense of a gigantic and growing financial bubble, built over four decades. A fight against a small elite that are literally killing people to be able to keep living in luxury without paying the bills for it. Some bloggers have called this Fascism 2.0. The entertainment cartels are just a small part of this bubble, and fascism is used here in its most lexical sense.

fascism n. a merging of the interests of big corporations and government, adjoined with a systematic curtailment of civil liberties

In order to understand what pirate politics are really about, you need to understand global economic politics in ways that most people will never encounter. You need to understand the gold coin of Bretton-Woods, Toyota's impact on Detroit, the strategic dollar advantage of the Marshall Plan, why the WTO and UN WIPO are rivals, how and why the US uses threats of trade sanctions, and how money is created and ceases to exist on today's financial markets. I will cover the basics in this blog post.

The most prominent of these bubble-pumping governments is the US. And their bubble is bursting. The dollar is not just falling in exchange rate, as in "oh, the curves are on a downslope, interesting, btw I wonder what's for lunch today". The US dollars are about to become as irrelevant as the rubles, the deutschmarks, and the sesertii.

For these empires - the Soviet, German and Roman empire - followed the exact same pattern. And if history is a teacher, future empires will do so too.


Part I: Background

Some of you may have noticed that the dollar has lost some of its value against other currencies, the euro in particular. Usually, with a healthy currency, this would not be a cause for alarm, other that a sign that the American households might be overborrowing and overmortgaging, and thus increasing the money supply, causing the rate to fall due to supply/demand rules.

It is much more serious than that.

Let's go back to 1947. The US did two extremely strategic moves at that point. One was called The Marshall Plan and looked like charity, giving money away to all of war-torn Europe, officially to help repel communism.

Three years prior, it had established the Bretton Woods system, which put the US Dollar at the center of rebuilding the countries, and guaranteed an exchange in gold for the US Dollar. Every 35 US Dollars would be exchangable and refundable with one ounce in gold.

I genuinely believe that these two deals were good for everybody involved. The ruined Europe got a foundation for rebuilding its nations.

But what the US accomplished was much more important than that: it succeeded in making its own currency into a world currency. The dollar became the trade standard.

This status is extremely important. In fact, it carries the entire US economy and its continuous overspending. Let's stop for a moment to understand why.

Every nation has a currency reserve today. Savings in a piggy bank, if you like. This currency reserve was filled with the world's most stable and standard currency, the dollar.

Let's take that again: every nation has been buying dollars for the past 60 years just to stockpile it, because the US Dollar has been the standard currency.

And since they are buying the dollar, this means that the US is getting something else of value in return. In effect, the US has been able to print money at a rate that outpaces its industrial production, just because countries have been buying its currency.

At the end of 2007, this stockpile across the world was two and a half trillion dollars. More specifically, it was 2,445,180 million dollars.

What this means, is that unless the US has an equivalent on two and a half trillion dollars in cash on hand, which it absolutely doesn't, the US has consumed goods and services for two and a half trillion dollars that are not yet paid for. The countries bought dollars in exchange for yen-or-whatever, the US bought shiny toys for the yen-or-whatever, and never gave it a second thought.

This is like going on a shopping spree and paying with checks, and having the luxury of the checks never arriving at the bank to charge the account.

But the checks for that two and a half trillion dollars haven't vanished. They are sitting in vaults. And they are starting to trickle in to the bank. A barely noticeable dripping at first, it is now starting to turn into a small stream, and once people figure out what is happening, it's going to be a burst dam torrenting down the valley of global finance.

How much is two and a half trillion dollars? Actually, it isn't a lot of money in the global economy. It's about $7,500 for every man, woman and child in the US. It is about four years' worth of American military spending. It's about one-quarter of the American GDP.

The key here, however, is not how much money it is. It is that there is no financial coverage for it. Spending $1,000 on a TV set isn't a lot of money, but it can cause a lot of bad consequences for you and your standing if you don't happen to have those $1,000, and no more creditors are willing to lend you a hand.

And the US is running out of new creditors fast.



Part II: The war bankrupted the US

I wrote previously, that under the Bretton-Woods agreement, the dollar was essentially an IOU. A loan paper, an obligation to the US. Every 35 dollars was good for one ounce of gold, to be paid at any time of the creditor's choosing. However, the war tore through the American economy like a plough through a golf course. At the start of the war, the gold coverage was 55%, which is healthy by modern bank standards. During just 1970, however, that coverage dwindled from 55% to 22%.

Wait. 1970? Right. I'm not talking about Iraq. I'm talking about Vietnam.

At this point, economists no longer believed in the US' capacity of regulating its expenditure and making good on its promises. International pressure mounted to exchange dollars for the promised gold, particularly from France, which converted large amounts of its dollar currency reserves into gold at this time. It was a run on the bank to withdraw the savings while the bank was still alive.

On August 15, 1971, president Nixon declared bankruptcy. It wasn't worded like that, of course. But what Nixon did was to state that the US would no longer honor its creditors and pay gold for the dollar. He declared the credit documents invalid. This event has been dubbed The Nixon Shock. In any other milieu, cancelling payments is the same as declaring bankruptcy. Here, it was "just an executive order", and the world at large didn't really appreciate its consequences.

One such consequence was that the US was free to print as much money as anyone was willing to buy, inflating the bubble without any check, balance, or irritating warning light.

At the end of 1995, the foreign US Dollar stockpile was 610,337 million dollars. As I wrote earlier, today that number has grown to 2,445,180 million. That's close to two trillion in 13 years. A fourfolding of the debt. A 300% increase. Who is buying all of these dollars?

Asian countries, it turns out. A small handful of countries have been derogatorily called ODIC - Organization of Dollar Importing Countries.

The U.S. trade deficit was 763.6 billion dollars in 2006. This means that the United States bought goods and services for three-quarters of a trillion more than it was able to sell to other countries. Where did the US get three-quarters of a trillion dollars to fund this trade deficit in 2006? And an equal amount in 2007? And 2005?

You should start to get the answer by now. It didn't. Part of it came for printing money for foreign cash reserves, predominantly Asian ones. In any case, the US spent that money anyway.

To put this in context, in a list of global trade balances for 164 countries, the US is at the bottom of the list. The worst of all measured countries.

Not only that, but the silver medal goes to a country with a trade deficit of 125 billion dollars. That means that the US' trade deficit is six times larger than the second worst! We're not talking about a goal photo here to determine who's the worst offender, folks, we're talking about piles of money that are burning so big and fast you can see the smoke from weather satellites!

The US is running a federal budget deficit as well, with a current official debt running over nine trillion dollars and increasing fast.



Part III: Compensating by enforcing lopsided trade terms

Towards the end of the 1970s, economists in the US administration panicked. The Japanese cars, which flooded the market, struck at the heart of the American pride.

Foreign cars were better than American cars from proud Detroit. This just could not happen. Toy-o-ta. Even the name didn't sound very American. And yet, people in America were rejecting the pinnacle of American engineering - cars - for a foreign-produced equivalent.

So the administration concluded quite simply that American's dominance in industrial production was over. Far from throwing in the towel, another question was asked: "How can the US have a continued economic dominance in a world where the US does not have an industrial production of tradeable value?"

The answer came from an unexpected source.

Some time in the early 1980s, the then-CEO of Pfizer, Edmund Pratt, was frustrated with competition from foreign companies that (quite legally) copied and improved Pfizer's products. At the point, however, there was no way to change foreign laws to create a trade environment where such competition would be outlawed.

To cut a long story short, Pratt ended up on the ACTN - the Advisory Committee on Trade Negotiations - and recommended a plan to the Department of Commerce that would guarantee American trade superiority.

In short, it involved a two-pronged approach. The first part of it was to enforce trade laws that favored American interests, and then establishing "free trade" within that framework, set up to favor US interests. The second part was to threaten trade sanctions against countries that did not agree to this lopsided "free trade" agreement.

At first this was believed a risky business, since trade sanctions had never been used as part of a systematic policy before, but only used in exceptional cases. However, the strategy - focused on intellectual "property", i.e. mostly-American monopolies - turned out to work extremely well.

A forum was sought to establish the new American trade terms as a world standard. Pratt and ACTN went to WIPO, the UN-controlled World Intellectual Property Organization, to seek their blessing. They were basically thrown out on their faces, when the UN realized what they were trying to accomplish.

So hijacking another vessel became necessary. That vessel was the GATT, General Agreement on Tariffs and Trade.

Using a combination of unilateral threats, bilateral agreements of "free" lopsided trade, and multilateral agreements once enough countries had agreed to the terms, an all-encompassing and lopsided trade agreement was devised. It would prohibit third world countries from manufacturing medicine to save lives in their own population. It would make sure that established players, primarily in the US, could outmaneouver upstarts not by building better products, but through the legal framework. The companies in the agreement, such as the record industry, are now lobbying for warrantless searches of people's mail and homes to find out when their monopolies are infringed.

Using a combination of deceit and tricky negotiations, the agreement was signed by many enough countries. That agreement is called TRIPs. The vessel enforcing it is GATT, which was renamed World Trade Organization, or WTO.

And that is how America came to enforce its monopolies over civil liberties of the people in the US and elsewhere. The key takeaways here is that America deliberately skewed international trade through a combination of threats and coercion, in an attempt to irrelevantize the fact that American industry didn't produce anything sellable.

With the US now having a record trade deficit, the strategy has ultimately failed.

(The full background to the TRIPs agreement can be found in the book Information Feudalism. A very worthwhile, although very heavy, read.)


Part IV: Understanding the monetary system

Most people, I would say it's so "most" it can be approximated to "all", do not know where money comes from. How does a dollar appear? If there is $1,000,000,000 in the total economy, who makes the decision to change that number to $1,000,000,100?

Most people would answer "the government" or "the central bank". This is wrong.

The correct answer is: you do. When you borrow a hundred dollars, those hundred dollars appear magically in the economy. They did not exist before and will not exist after they have been repaid.

The monetary system works like this, somewhat simplified: a bank must have a certain fraction of its outstanding loans as savings accounts. If that fraction is 1/9 (a common number), and you deposit $1,000 in a bank, that bank has the right to lend $9,000 to other people, at a higher interest.

UPDATE II: the above paragraph has received a lot of comments on various forums. To clarify: I simplified it a bit to not go into too much detail. In the full somewhat more complex picture, the $1,000-becomes-another-$9,000 involves a cascade of deposits in different banks, multiplying the original limit. The first bank can only lend $900 for the $1,000 of deposit, but those $900 becomes a deposit somewhere else, generating another $810 in debt and magical new money, which becomes a deposit in turn, etc, and that's how $1,000 of deposit generates another $9,000 of magical new shiny money in the economy. If you're interested, I reiterate - take 45 minutes to watch the Money As Debt animation.

This is called the Fractional Reserve banking system. It is now doing its third tour of the United States, introduced by President Wilson in 1913. Before that, Andrew Jackson killed the second tour in 1836.

Lately, through lobbying and obscurity, the fractional reserve requirement has all but disappeared. Banks can now practically create as much money as you want to borrow.

In short, while Andrew Jackson was able to remove the central bank, he wasn’t able to eliminate unsound fractional reserve banking. When one such unsound bank in Massachusetts collapsed, it was discovered that its bank note circulation of $500,000 was backed by exactly $86.48. Why is this obvious absurdity, and the banks’ protection from criminal prosecution if they suspended payments, not called into question?

This has a number of interesting consequences. From a monetary perspective, it means that if the interest rate is 4%, then 4% of all credit will default, as that money must be used to pay interest on the remaining money pool. Since every dollar in the system is borrowed, every dollar is also owed interest on. Every single one. Where would the money come from to pay that interest? The answer is that it doesn't. The system is designed so that a certain percentage of people must go bankrupt.

Europe has had a similar system since the 1600s. If you're interested in more about this, I would very much recommend the 47-minute movie Money As Debt.

But the most important aspect is that the money supply is tightly tied to household borrowing. If people were frugal and economical, and everybody paid off all their debts, there would not any money left in the economy! There would be a shortage of money, meaning that there would not be any money to pay wages, rents, or creating new businesses.

On the other side, the more people borrow (particularly using house mortgages), the richer everybody feels because it increases the money supply, without increasing actual value of goods, commodities and services.

In 2006, this household debt was $45 trillion, compared to $5 trillion in 1969. The money supply has been expanded ninefold.

This is significant because a collapse of the credit system means a collapse of the money supply, and therefore create a society where nobody will have any money.

You can see where I'm going with this with the recent subprime mortgage market collapse, which is now snowballing.

Oh, and you've heard about the crash of 1929? The crash which everybody talked about as the worst in history? That crash saw a mere 27% reduction in the money supply. Compare this with the fact that if the US is forced into going back to a pre-1971, pre-bubble economy, we'll see an 89% reduction in the money supply.

To be absolutely clear: These numbers mean that in a worst case scenario, every working citizen in the US is about to receive an 89% pay cut on average. The best case scenario is hard to predict but I'm betting my money that the money supply will reduce a good bit more than the 27% of 1929.

The United States is heading for something that will make 1929 look like just an ordinarily disturbing day with some red numbers. And its fall will affect the rest of the Western world, as well.



Part V: The fall of the dollar and of the US

Like I wrote previously, the US' money printing machine is dependent on the dollar being the world standard currency. It was so by legacy even after the collapse of Bretton-Woods in 1971. No other economy was large enough to back another currency. There was no competition for a world standard.

Until 1999.

Since a few years back, the European Union has a larger economy than the United States. This is according to three different sources, all American: CIA, the World Bank, and the International Monetary Fund.

Let's take that again, because it is a shock to many: The European Union has a larger economy than the United States. A larger economy with which to back its currency, the euro. Reuters reported this the other day, but incorrectly attributed it to the decline of the dollar. It has been true since at least 2005.

When the euro debuted in 1999, it was introduced at just above the US dollar, but quickly fell to about .89, lower than the dollar. Today, it is trading at 1.55 dollars per euro. Two euros is more than three dollars.

To put fuel to the fire, the American Federal Reserve is expected to cut interest rates on the dollar from 2.25% to 1% by mid-2008. In contrast, the European Central Bank has been holding interest steady at 4%.

What do the central banks' interest rates have to do with this?

When keeping a national reserve, choosing between the dollar and euro here is like having a choice of two different banks with different interest rates. Everything else being equal, anybody rational would choose the euro as savings account, because it gives a better interest rate. But as I have already said, everything else is not equal. The dollar is losing value quickly, too.

Many empires have overspent on their military using borrowed money, and collapsed as a result. This was a major reason for the fall of the Soviet Union, for instance. It is generally agreed that the macroeconomically sustainable limit for military spending hovers around 2% of GDP.

The US is currently spending 5% of its GDP on its military. It tops the league of military spenders with an expenditure of 625 billion dollars yearly. (That's before emergency expenditures for the ongoing war.) To hide the real numbers, only $515B are allocated to the Pentagon openly. You need to dig deeper to discover that the funds for building and maintaining the expensive nuclear arsenal lies with the Department of Energy. The funds for funding and training insurgents across the world lies with the Secretary of State. And so on.

To put this number in perspective, the world's second largest spender - China - spends $60 billion. About one-tenth. The total world military spending is $1.1 trillion. This means the US spends more on its military than the rest of the world combined.

The same U.S. military is also used to enforce the dollar bubble.

Like I said earlier, the dominance of the US depends on the dollar being a standard currency. But with Bretton-Woods gone, the dollar's status as a world standard instead depends on many other things.

One of these things is oil trade.

Oil is currently - mostly - traded in dollars per barrel, which creates a defacto dollar-based economy. A few years back, one prominent oil producer switched to trading in euros per barrel.

This threatened the entire stability of the dollar as a world currency, and by extension, the US' economic bubble. After some chaos and turmoil involving the bubble-funded US military, that particular country is now exporting oil by the dollar again, thus once again contributing to the dollar bubble.

That country was Iraq.

(The interpretation that the US administration invaded to protect its currency bubble is mine and mine alone. But in this light of things, it would have made perfect sense to do so. The alternative to spending trillions on the war would have been risking a collapse of the entire economy, one that now seems inevitable anyway. When I have checked this hypothesis with Americans, though, they generally brush it off, saying that I vastly overestimate the intelligence of the current president.)

Today, Venezuela is trading in euros per barrel, and Iran has announced plans to open a euro-based oil bourse in Teheran. (Yes, the same Iran that the Republican candidate McCain is now singing about bombing.)

In international trade, more and more agreements are being signed in euros where anything else than dollars would have been unthinkable a few years back. In New York, tourist shops are now brandishing "we accept euro" signs - equally unthinkable a few years back. In Amsterdam, most exchange offices have stopped accepting dollars for currency altogether. It is falling so fast, they can't resell it for profit any longer.

In China, exporters are complaining about the cost of currency insurance on trade deals signed in dollars, and are switching to the euro. In Germany, Volkswagen is not selling one of its top models to the US solely due to the falling dollar. In Tchad in Africa, people on the streets have switched to the euro.

The thing that happens when we reach a critical tipping point - which may already be here - and currency reserves start switching from the dollar to the euro en masse, is that the collection agencies of the world's economy will come for two and a half trillion dollars of US debt, which is currently held in stasis in currency reserves.

There is nothing that can pay these two and a half trillion dollars of debt when the repo man comes knocking.

That tipping point will kill the dollar as a currency, sending it plummeting to levels previously inconceivable. It will kill the dollar as a world trade standard, the American economy, the American military, and the United States' status as a superpower. Just like when the Soviet union collapsed. It is even conceivable that the United States will fracture as a nation, just like the Soviet Union did.

But unlike the Soviet Union, the American public will be hit hard. In the Soviet Union, not much changed when the government-owned homes weren't paid for. They hadn't been before either. Not much changed when the food supplies were formally not coming, for they had not come before either. People had learned to live with a malfunctioning system. In the US, however, a lot of people will lose their homes and might not be able to get food. This is not a recipe for a happy society.

One prominent US economics professor recommends immediate investments in precious metals: "gold, silver, and copper-jacketed lead".

This difference in functionality of society before and after a collapse is called the collapse gap. And it's much larger in the US than what it was in the Soviet Union, Germany, or Rome.



Final words

This is what the pirate fight is about, in my eyes. Preventing fascism from spreading amongst corrupt administrations; defending civilization against the systematic curtailment of civil liberties in order to maintain a false image of prosperity and enrichen a self-serving elite. You could even say "defending democracy". The file sharing debate is but the symbol, but a very powerful symbol. Like the insignificant Belgian village of Waterloo, or the small overlooked Pennsylvanian town named Gettysburg. They, too, were important battlegrounds.

The US is already lost. I can think of no action that would prevent its downfall. My fight is for Europe, which has copied every US "intellectual property" policy in what can only be described as cargo cult economics, and risks a similar fate.


UPDATE I at Mar-22 17:23 CET - added links to Amsterdam story, Orlov's Collapse Gap, Information Feudalism

UPDATE II at Mar-23 11:30 CET - fixed some typos, added clarification on federal reserve requirement

(Blog tags in Swedish:)

Pingat på Intressant. Andra bloggar om politik, piratpartiet, WTO, Trips, GATT, dollar, fascism 2.0, fildelning, integritet

Askonsdagen 2008. Eller 1983.

För att fira Askonsdagen och justitieminister Asks gärningar slår jag på mina två lägenhetskameror och lägger ut till allmän beskådan. Det här är hur nära 1984 vi är nu.

För alla som säger "Har du inget att dölja, så har du inget att frukta": föreställ dig först att det sitter kameror i ditt hem, och se om du känner dig lika bekväm. Lagförslaget ligger redan. Och även om inte just det lagförslaget går igenom - den här gången - så ligger det många, många andra som vittrar sönder, kränker och slår sönder de tonade rutorna till privatlivet.

Kamerorna slås på klockan noll på Askonsdagen och av klockan tjugofyra. De sitter i min hall, monterade så att de även bevakar varandra. Bilderna uppdateras var femte sekund.

UPPDATERAT: Ok, slut i rutan. Askonsdagen 2008 är över. Synd att det blev mer debatt än vilken tradition som är "rätt" om när Askonsdagen infaller än vad justitieminister Ask håller på med.

Pingat på Intressant. Andra bloggar om Askonsdag, politik, piratpartiet, Ask, integritet, privatliv

Askonsdag. Lägenhetskameror på.

"Svarte måndag, Vite tisdag, Aske onsdag, Skäre torsdag och Långe fredag." Så brukade min mormor alltid säga till mig om påskveckan.

Imorgon är det alltså Askonsdag. Visserligen inte döpt efter justitieministern, men delar likväl namn med henne.

För att illustrera Asksamhället kommer jag därför att slå på mina lägenhetskameror här på bloggen under hela Askonsdagen, från klockan noll till klockan 24. Den som vill kommer att kunna se mig komma ut ur duschen, knata omkring yrvaken, laga mat och göra det man gör hemma en onsdag när man är mellan konsultuppdrag och försöker komma i form och ikapp i största allmänhet.

Vi har länge sett hur justitieministern Ask och hennes företrädare Bodström monterar ner rätten till privatliv bit för bit. Det här är vart vi är på väg. Både genom det röda och blå blockets politik.



Men naturligtvis är det inte ett verklighetstroget scenario, om man ska vara noggrann. I Asksamhället är det bara polisen och ett antal storföretags lobbyorganisationer som skulle få se bilderna från kamerorna, läsa min privata post, titta på mina privata bilder på datorn och lyssna på mina telefonsamtal. Som rutinåtgärder, utan att jag vore det minsta misstänkt. "Spaning." Men aldrig allmänheten. Hade allmänheten tillgång till samma information, så skulle anklagelser kunnat bemötas. (Bortsett från att privatlivet vore borta även i det fallet. Det försvann redan när polisen och storföretagen fick oinskränkt tillgång till det.)

Det här lagförslaget, att polisen ska få titta på medborgare genom deras webbkameror utan brottsmisstanke, finns förresten redan. Det heter 2005:38.

Någon mer som vill fira Askonsdagen med mig? Kameror på!


Pingat på Intressant. Andra bloggar om Askonsdag, politik, piratpartiet, Ask, Bodström, Asksamhället, Bodströmsamhället, integritet, övervakning, privatliv

Demokrati del 2: Valsystem? Sakfrågepartier?

I min förra postning, som var del 1 av den stafettpinne jag fick av Blogge, berättade jag lite om hur jag funderat kring konceptet demokrati, och kommit fram till att det faktiskt är det bästa tillgängliga styrelseskicket. Inte för att alla får vara med och bestämma - sådant har vi andra talesätt för som involverar kockar och flytande maträtter - utan för att samhällsresultatet blir stabilast kombinerat med allmänt välstånd. Inte alltid optimalt på kort sikt, långt ifrån snabbast på att agera och reagera, men bäst på lång sikt.

Eftersom det med det är etablerat att det är positivt för samhället att man väljer ledare, så återstår att filosofera kring hur man väljer ledare.

När den moderna demokratin etablerades för ett par generationer sedan (den är faktiskt inte speciellt gammal) så visste man inte speciellt mycket om hur man byggde ett röstesystem för att maximalt spegla väljarnas vilja. Därför tog man det enklast möjliga, det som kallas pluralistisk röstning: Alla har en röst som de får lägga på vilket parti de vill. Det parti med flest röster vinner.

Detta system är det sämsta tänkbara. Ska jag säga något positivt om det, så är det bättre än lottning. Det fungerar som avsett när man har exakt två alternativ, men bara då.

Som exempel kan tas en landsomfattande omröstning som hålls varje år om var man ska mötas för någonting. Stockholm skulle vinna varje gång, eftersom flest bor där. En minoritet blir extremt gynnade som slipper resa alls, och övriga missgynnade i olika grad.

Ett annat valsystem hade inneburit att alla fick bidra ungefär lika mycket till det gemensamma intresset, och då hade mötet i stället hamnat i Jönköping eller Karlstad. Stockholmarnas röster hade sett ut av typen "Jag vill helst ha det i Stockholm, men Jönköping och Karlstad är också bra alternativ." Göteborgarnas hade sett ut enligt "Jag vill ha det i Göteborg, men Jönköping fungerar också rätt okej."

Wikipedia har en hyfsad artikel som jämför olika valsystem. Men eftersom det skulle ifarosätta nuvarande maktbalans lär vi inte se det införas av dem som har makten idag.



Vilket leder mig till nästa sak. Utmanarpartier kontra etablerade partier. Det är en klar brist med systemet, att vinnarna i en tävling också får sätta reglerna för nästa omgång i samma tävling. Man ser inte guldmedaljören på VM i 100 meter brösthäcksim få tio meters försprång i nästa års tävling, men det är så det fungerar i Sverige i politiken idag.

Jag sade en sak som kom i TV i valrörelsen 2006: "Vinnarna av valet 2002 har ungefär en miljard i skattepengar att bedriva valrörelse för. Det har de, eftersom de har bestämt att de ska få det, och att vi i utmanarpartierna inte ska få det."

De har också ondgjort sig mycket över hur jobbigt det blir med en massa småpartier i riksdagen, och bestämde sig därför för att införa en småpartispärr -- om man får mindre än fyra procent av valresultatet, så får man inte vara med i riksdagen över huvud taget. Många, dock inte alla, parlament har liknande regler. I t.ex. Nederländerna finns ingen småpartispärr.

Min poäng är att inom alla andra områden i samhället skulle detta kallas för kartellbildning och vara straffbart med fängelse. Det finns gott om stora aktörer inom olika branscher som också tycker det är jobbigt med småuppstickare som bråkar med dem. Men det är bara stora partier som har rätt att lagstifta bort små partier, både med ekonomiska medel (ingen kampanjkassa till dig! och dessutom får du bära ut dina valsedlar själv, jäkla uppkomling) och lagliga (och når du inte en viss marknadsandel efter att ha stängts ute från resurserna, distributionskanalerna och menyn är det naturligtvis bara ditt eget fel, då får du inte heller någon representation).

(Nu är jag inte bitter för Piratpartiets skull; vi kommer att hoppa över varenda jäkla sten, kulle och hinder som kastas framför oss på vägen mot våra mål. Jag filosoferar på en högre nivå.)

Så hur långt ska man gå? Ska man kanske rentav låta alla medborgare rösta om varje fråga? Nej, det ska man inte, och det av två bra anledningar.

(Som kuriosa finns det ett parti som har direktdemokrati som enda punkt på sin agenda. Det heter aktiv demokrati och fick 83 röster, en fjärdedel så många som Kalle Anka.)

Den första anledningen är nationalekonomisk. I ett företag så betalar man människor för att sätta sig in i en viss fråga och sedan vara expert på den i företaget som helhet. Om varje människa skulle behöva sätta sig in i varje fråga, så skulle det vara ett gigantiskt natinoalekonomiskt slöseri. Ingen skulle ha tid att producera eller ta hand om nästa generation. Antingen det, eller så skulle folk prioritera sina barn i stället (hoppas det) och bara högljudda lobbygrupper skulle rösta. Bättre då att göra som företag, och betala människor kollektivt via skattsedeln för att sätta sig in i frågorna.

Den andra anledningen till varför direktdemokrati är en dum idé är att det finns mer värden i ordet "demokrati" än bara att folk röstar. Det ligger också västerländska värderingar - åsiktsfrihet, yttrandefrihet, rätt till utbildning, etc - i ordet demokrati. Hela poängen med dessa värden är att de gäller hela befolkningen. Men samtidigt så visar historien, att vid varje enskilt tillfälle i varje enskilt samhälle, så går det att hitta en majoritetsopinion för att inskränka dessa rättigheter för någon minoritet i samhället. Det är politikernas uppgift att bevara dessa värden för hela befolkningen, i stället för att låta en arg pöbel montera ned dem för dagens skurkar (vilket förmodligen skulle vara pedofiler, terrorister och pirater, som Oscar Swartz lysande beskrev i sin senaste skrift).

Annorlunda uttryckt: Direktdemokrati är när tre vargar och ett lamm röstar om vad man ska äta till middag.

Ytterligare annorlunda uttryckt: yttrandefriheten behöver aldrig skyddas för rätten att hålla med majoriteten.

Så optimum hamnar någonstans mittemellan, på en representationsbaserad demokrati där de valda tar sig ansvaret att dessutom förvalta vissa demokratiska värden.

Eller alternativt har det ansvaret, men inte tar det.



De senaste dagarnas diskussion har visat att åtminstone ett parti som gick till val på att upprätthålla precis de här värdena sedermera har svängt och nu i stället röstar för att montera ner dem. Jag pratar om Centern. Man kan prata om kompromisser allt man vill, och hävda att alternativet var sämre, men det finns likväl ett antal personer i riksdagen på Centermandat som kommer att trycka på "ja" för att införa FRAs massavlyssning, och som kommer att trycka "ja" för att ge upphovsrättslobbyn mer tvångsåtgärder än vår egen poliskår.

Min poäng är, att om man inte är beredd att gå ifrån förhandlingsbordet, så har man en urusel förhandlingsposition. Är man inte beredd att bryta samarbetet, så är man bara en slav för den andres villkor. Centern skulle inte ha sagt "Vi är glada att det inte blev sämre, så därför kommer vi att rösta igenom det". De skulle sagt "Detta är vår kärnfråga. Vi kan inte gå emot våra väljare i detta. Hellre bryter vi allianssamarbetet." Mig veterligen gick inget annat parti i alliansen till val på att införa en massövervakning eller på att skärpa upphovsrätten, så det finns inget parti som hade kunnat säga samma sak utifrån sina egna frågor.

Och det är då diskussionen om sakfrågepartier, koalitionsregeringar och väljarförtroende dyker upp.

Besökaren 2.0 försvarar Centerns agerande med att man måste välja vilka frågor man tar strid i när man ingår i en koalitionsregering. Samtidigt dissas sakfrågepartier med att de är missnöjesröster där man bara bryr sig om vissa frågor och lämnar alla andra.

Det resonemanget kan jag bara inte få mitt huvud runt. Hela poängen med ett sakfrågeparti är att välja vilka frågor man tar strid i, och dessutom att vara tydlig med det inför väljarna innan valet. När du röstar på ett etablerat parti, så vet du tvärtom aldrig ifall din anledning till att rösta på partiet blir det första som kompromissas bort. I mina ögon är sakfrågepartier mycket ärligare mot väljarna inför tanken på en koalitionsregering: "Vi kommer att ta strid för X, Y och Z. Vi bryter ett samarbete om vi inte får igenom detta. Vi kommer inte att ta strid för något annat. Det vet du redan innan valet."

(Samtidigt kan jag inte låta bli att förundras över termen "missnöjesröst". Det är ett konstigt sätt att förminska vissas åsikter. I mina ögon är allt utom en röst på den sittande regeringen en missnöjesröst.)

Josh reagerar på Centerns allianskompromiss med ett "Ge mig tillbaka min röst!" och säger att en röst på ett parti som inte kom in i riksdagen hade haft bättre effekt än ett parti som visserligen kom in i riksdagen men sedan i stället gjorde tvärtom. Och visst är det så. Jan Lindgren gästskriver klokt hos Opassande;

Faktum är att alla partier tappar röster, det kan vi ju se. Men oftast när ett parti tappar en röst till ett annat parti kan det vara svårt att veta varför. Om folk går från centern till folkpartiet, är det pga jobbpolitiken? Invandringspolitiken? Kanske miljön? Eller skolan? Vem vet.

Men om centern tappar röster till Fi eller PP - då vet nog varenda jävel varför. Det finns inte så mycket att undra över. Och det är där enfrågepartierna verkligen kommer till sin rätt. De kan sätta eld i baken på de etablerade politikerna och få dem att inse att det finns andra frågor som folk tycker är viktiga. Nya frågor som de inte förstår.

Summa summarum tror jag vi kommer att få se fler sakfrågepartier vad det lider. De är åtminstone ärliga mot väljarna i vilka frågor de kommer att slåss för, och vad de kommer att gå från förhandlingsbordet för.

Under tiden fortsätter Piratpartiet att slåss för de värden som andra partier kompromissar bort. Åsiktsfrihet, yttrandefrihet, privatlivsskydd, informationsfrihet, rättssäkerhet, transparens. Det är Piratpartiets strid. Det är den som vi tar. Sänkt bokmoms kompromissar vi bort.


Jag avslutar med att lämna stafettpinnen om att filosofera kring demokrati vidare till Christian Engström, Emma Opassande, Stefan Flod och Johanna Nylander.


Pingat på Intressant. Andra bloggar om demokrati, politik, piratpartiet, yttrandefrihet, centern, valsvek, bokmoms

Demokrati del 1: Demokrati eller inte?

Jag fick stafettpinnen av Blogge att filosofera lite kring demokrati som koncept i allmänhet, och kanske specifikt kring vår tolkning av ordet.

Det intressanta i sammanhanget är dels att jag verkligen har tänkt och reflekterat över det, och dels att det användes som ett vapen mot mig som partiledare i valrörelsen 2006. Någon hade grävt fram en tio år gammal insändare där jag pekade ut några av bristerna med dagens system. (Kritiken tystnade när någon annan påpekade att jag bara tog upp saker som kända statsvetare också påpekat.)

Min erfarenhet av demokrati börjar i ett av Sveriges mest kända ungdomsförbund. Nej, inte Ung Pirat, utan ett annat. Där avancerade jag rätt snabbt till att bli Göteborgsordförande för skoldelen av organisationen -- så långt hade jag tagit mig på faktiska meriter. (Den skola vars förening jag var ordförande för blev utsedd till distriktets bästa.) Jag stod också med på valsedlarna till kommunfullmäktige i Göteborg.

Men då började jag fundera - mer specifikt på den interna demokratin i organisationen. Varför blir folk valda till ansvarsposter? Vad är de mekanismer som får någon att fatta ett beslut i ett val mellan två personer? Är de såpass generella att man kan game the system, som jänkarna säger? Att systematiskt arbeta för att bli invald på något helt annat än meriter?

Svaret var ett överväldigande ja.

Det visade sig, att när en person fick välja mellan en person som hon aldrig hade hört talas om (en skåning som för första gången såg namnet "Kalle Jopphejdi, Dalarna") och en person de hade träffat och varit ute på aktiviteter med, som de identifierade som trevlig och en i gruppen, så väljer de nästan utan undantag den person som de har en tidigare social relation med.

Det upptäckte jag genom att resa runt i Sverige och träffa andra ordföranden och vara ute och kampanja med dem. Jag visade mig inte briljant på något sätt, bara tillräckligt kompetent - socialt och politiskt. Och fick samma skit under naglarna som de. Jag var med i alla sociala sammanhang runt om i landet jag kunde, som "göteborgsordföranden för xxx som särskild gäst".

Mycket riktigt. När ett år hade gått, så fanns det ett överväldigande gäng som ville ha in mig på riksnivå. Jag föreslogs inte av valberedningen - dem hade jag inte träffat - men det fanns en sanslöst stor grupp som ville kuppa in mig på årsmötet. Som jag hade räknat med, så föredrog de en person som fått skit under naglarna sida vid sida med dem, framför helt okända namn de aldrig hört talas om.

Då tröttnade jag. Det var då jag förstod att interndemokrati inte favoriserar politiska meriter, utan andra egenskaper. (Om man nu inte definierar om "politiska meriter" till att vara ute och dricka öl med så många som möjligt på ens egen nivå, istället för att visa ledarskapsresultat för sin egen organisation.)

Jag åkte inte ens till årsmötet där jag skulle kuppas in, vilket jag fick höra efteråt hade orsakat besvikelse bland de som jag hade lobbat hos. (För det var det jag hade gjort, med ett modernt ord.)

Då lämnade jag organisationen och tappade tron på demokrati i ett par år. Inte bara intern demokrati, utan också på landsnivå. Jag filosoferade vidare över det där. Om röstberättigade delegater på ett årsmöte nu inte väljer kandidater på merit utan på något annat, vad är orsaken till att man lägger sin röst på ett visst parti?

Här började jag fundera i kompetensdistributionstermer. Det vill säga, om parti A lägger fram ett nationalekonomiskt program och parti B lägger fram ett annat nationalekonomiskt program, och båda hävdar att det ska lösa nuvarande samhällsproblem, hur ska en genomsnittlig väljare kunna fatta ett informerat beslut om vilket partiprogram som är mest baserat på sund nationalekonomi?

Svaret är det kan hon inte. Väljarna är fullständigt i faktamässigt mörker när de röstar vad gäller om parti A bara svänger sig med en massa termer utan att begripa de nationalekonomiska sakfrågorna ett enda dugg. Undantaget de få väljare som också är nationalekonomer själva.

Någonstans förutsätter demokratin att väljarna fattar informerade beslut om vilka åtgärdspaket som är bäst för samhället. Man kan inte välja mellan A och B, om man inte förstår vad A och B betyder. Men om nu förutsättningarna för att fatta ett informerat beslut helt saknas, åtminstone för 95% av väljarkåren - underkänner det då inte demokrati som koncept?


(Här menar jag med demokrati det som vi i Västeuropa vanligtvis avser med ordet. Det forna Östeuropa hade en annan mening av ordet, t.ex. menade Östtyskland att de var krönet av demokrati, eftersom folket ägde produktionsmedlen. De var så stolta över hur demokratiska de var att landet till och med döptes så - DDR, Deutsche Demokratische Republik.)


Vidare funderade jag, återigen, på vad som propagerar partiers framgång - på samma sätt som jag tidigare hade funderat på vad som propagerat enskilda kandidaters framgång. Det jag kom fram till var hur hela systemet är konstruerat för att uppmuntra lögner, bedrägerier och villfarelser från de partier som vill bli valda. I insändaren jag nämnde, så skrev jag;

Det är just så demokrati fungerar. Precis som med evolution: det går inte att fuska, allt som för dina gener vidare räknas. Precis som med överlevnad i vildmarken efter olyckor: det går inte att fuska, det handlar om att hålla sig vid liv, allt är tillåtet. Precis så fungerar demokratin: du belönas om du vinner röster. Du får makten. Helt oavsett sättet, sättet är inte intressant.

Så ja, politiker premieras för att ljuga. Politiker premieras för att vilseleda väljare inför val. Allt är tillåtet för att vinna röster. Det är så det parlamentarisk-demokratiska systemet fungerar, det är en inneboende egenskap i fundamentet: vinner du röster vinner du valet, vinner du valet vinner du makten. Du premieras för att vinna röster. Hur detta sker är irrelevant, på samma sätt som det är irrelevant hur du väljer att föra dina gener vidare till nästa generation, så länge du för dem vidare.

Därför röstade jag inte under en lång tid. Men jag låg inte på soffan, utan gick ner till röstlokalen och lämnade in mitt röstkort. Jag ansåg att det var det enda ansvarsfulla jag kunde göra, eftersom jag ansåg att jag saknade kompetens att fatta ett informerat beslut om vilket parti som hade det bästa åtgärdsprogrammet.


Detta hade jag alltså kommit fram till vid 18 års ålder, hälften av min nuvarande ålder. Sedan dess har jag tänkt ännu mer, och fler faktabitar har kommit till som har fått mig att svänga avsevärt i flera av frågorna.


Jag tycker fortfarande att det är en brist med demokrati att systemet uppmuntrar bedrägeri. Men en av de sakerna tillkommit för mig, är att det inte spelar någon roll att väljarna är oinformerade. Det fungerar ändå. Ingen har riktigt vetat varför, förrän boken The Wisdom of Crowds satte ihop pusslet.

I all korthet, så är en folkmassa väldigt intelligent om man väger samman deras bedömningar. Ett exempel var, att på en marknad i England, så fick oinformerade besökarna gissa vikten på en utställd tjur. Naturligtvis varierade gissningarna på allt mellan tre heliumballonger och den sammanlagda vikten av Schweiz, och slaktarmästarna - experter på just de bedömningarna - bara skrattade åt gissningarna. Det intressanta var, att när man tittade på genomsnittet av alla gissningar, så hamnade det blott ett par hekto från tjurens vikt - och det genomsnittet var närmre än någon av slaktarmästarnas bedömning. Detta är nu visserligen en anekdot, men boken Wisdom of Crowds sätter in anekdoten i ett större sammanhang om varför det är en regel och inte ett undantag.

En annan sak som kommit till i min världsbild sedan jag var 18 är att demokrati inte alls nödvändigtvis ska ses som det optimala styrelseskicket i alla lägen. I stället ska det ses som en försäkring mot ett korrupt styre. Demokrati må ha långt ifrån det bästa best-case av alla tillgängliga styrelseformer -- där ligger en machiavelliansk upplyst despot nära tillhands att argumentera för -- men dess riktiga förtjänst är att demokrati har det bästa worst-case.
Kostnaden för den försäkringen är skillnaden mellan vad man hade kunnat uppnå optimalt med ett annat styrelseskick och det som man faktiskt får ut av demokrati.

I alla andra styrelseskick, så ifall ledarna blir korrupta och börjar bry sig om sig själva mer än nationens välmående, så går det söderut väldigt fort. Att byta ledare och/eller styrelseskick blir inte aktuellt förrän 90% av befolkningen inte har något annat hopp kvar, och då pratar vi om revolution. Ett väldigt tärande, destruktivt och allmänt kladdigt sätt att byta ledarskap. I demokrati är mekanismen i stället inbyggd som en del av systemet - det går aldrig så långt att 90% av befolkningen är utarmade och tar till vapen. Ledarskapet byts ut långt, långt innan det har gått så illa.

Och i det perspektivet är det ganska ointressant för valet av styrelseskick om någon kandidat i en demokrati lyckas ljuga och bedra sig från 49% till 51% av rösterna. Då är det ett långt större problem ifall ledarskapet som kollektiv lyckas undandra sig granskning.

Jag har mycket kvar att skriva om valsystem och traditionella partier kontra sakfrågepartier, men det blir delvis ett nytt ämne, så jag tar det i nästa postning.


Pingat på Intressant. Andra bloggar om demokrati, styrelseskick, despot, Machiavelli, heliumballonger

Makthavarna låtsas åtminstone lyssna

Joakim Lundblad på Kommenterat gjorde mig uppmärksam på en offentlig konsultation som EU-kommissionen just nu har på Creative Content Online. Här är mitt svar (nedan).

UPPDATERAT: läs också Basic Personligt och Oscar Swartz, särskilt kommentarerna.



Dear Commission,

thank you for the opportunity to speak out on these important issues. While they seem to deal with culture, they touch and affect the very roots and foundations of our democratic principles.

I will focus this response on questions 1, 2, 10, and 11.

1) Do you agree that fostering the adoption of interoperable DRM systems should support the development of online creative content services in the Internal Market? What are the main obstacles to fully interoperable DRM systems? Which commendable practices do you identify as regards DRM interoperability?

2) Do you agree that consumer information with regard to interoperability and personal data protection features of DRM systems should be improved? What could be, in your opinion, the most appropriate means and procedures to improve consumers' information in respect of DRM systems? Which commendable practices would you identify as regards labelling of digital products and services?

I wish to point out a couple of things here.

a) I wish to remind the Commission that Australia recently spent €45 million on a similar technology, a content protection for the Internet aimed at pornographic content, that was broken in 30 minutes by a 16-year-old. This is typical. For every DRM system devised, it only takes one person to break it, at which point it becomes and stays broken for everybody. And the amount of sheer unorganized manpower that takes aim at breaking a DRM outperforms its design resources by magnitudes.

There is no single unbroken DRM system currently in existence. Even the best and newest, AACS, was broken in 2007 and has stayed broken since. In a time when the content industry itself is realizing that DRM is a non-solution, advocating it as a solution from a political angle appears backwards and anachronistic.


b) The term "interoperable DRM" is an oxymoron. The very purpose of DRM is to make an otherwise freely interoperable piece of data into something considerably less interoperable. By contrast, the overwhelmingly dominant MP3 audio format has no DRM at all. It can be copied to and from any device without any technical obstacle whatsoever. Its dominance can be traced directly to its ease of use; there are dozens of competing formats, many of them with superior sound quality, but with DRM and thus not interoperability.

The question "what is the main obstacle to fully interoperable DRM systems" is not one that can be answered, as the main obstacle to full interoperability is DRM in the first place.


c) If consumer protection is the priority, a DRM'd product should be considered defective, as the very purpose of the technology is to REDUCE the consumer value and restrain them from using the product in ways they desire, including ways explicitly permitted by law. The product is defective by design. Consumer protection laws in member states could then deal with defective products as per member state law. However, judging from the wording of the question, voter and consumer protection is not a priority in this consultation. I urge the Commission to consider making it so.



Questions 10 and 11 are more important.

10) Do you consider the Memorandum of Understanding, recently adopted in France, as an example to followed?

11) Do you consider that applying filtering measures would be an effective way to prevent online copyright infringements?

For every right, there is a cost to society of enforcing that right. No right exists in a vacuum.

This proposal shows beyond any doubt that the cost of enforcing copyright, when works are copied without financial gain, is prohibitive in terms of democratic sacrifice. It is clear that the wider implications to civil liberties have not been considered. Here are but a few of them.


In any lawmaking, a law must fulfill three criteria. (This is obvious to the Commission, but included for reference as I imagine this will be read by several other people.) The criteria are necessity, effectiveness and proportionality.

Necessity: there must be a need for the law. (No law should be created just because it's fun to write laws.) This is fulfilled: the statutory status quo is jeopardized by new behaviors enabled by new technologies.

Effectiveness: the law must effectively address and remedy the need. This proposal fails to do so entirely, and I will illustrate why in three different ways.

- first, aiming at "online copyright infringement" misses the big picture. What's being targeted is large-scale noncommercial copyright infringements, whether they take place over the Internet or another digital network. In the 1980s, before the Internet and phone-coupled modems, it took on average four days for a new digital work - usually games - to spread to saturation. These copyright infringements happened through physical contact, where people met and copied physical media. This is important, as it means that the best case ever achievable is to go back to about four days to saturation, instead of today's 12-24 hours. To achieve this goal, a complete shutdown of the possibility to communicate digitally - internet as well as phone network - is required. As long as one single digital link continues to exist, it will be used for copyright infringement, history shows. As long as a network exists, it will be used by private, social groups to share data and copyrighted content, usually with strong encryption.

- second, the proposal assumes that file sharing happens from a home Internet account, in a time when anonymous, free, wireless Internet is becoming ubiquitous in every café, every bar, and every restaurant - and pretty much the rest of the city. A very similar proposal was introduced in Sweden by Mrs. Renfors; at the press conference, she admitted freely that if wireless Internet became common in the city, the proposal would not be effective. The level needed for such non-effectiveness has already been surpassed in Stockholm, Sweden. (In order to counteract this, every bar and café owner would have to ID and log every customer, and it would still not be sufficient as wireless Internet is just that - wireless.)

- third, it assumes that file sharing can be made to go away in the first place. When Napster debuted in 2000, the size of an average computer hard drive was 2GB. That is the size of the average cell phone memory today. Open-platform cell phones, with the ability to install custom applications, are just appearing, and I predict a very early application will be file sharing over Bluetooth, with a 100-meter range. This means that in a few years, thousands of cell phones will be sharing files with each others wirelessly and untraceably on the average subway train. Unlike file sharing over the Internet, this would be direct device-to-device with no possibility of central point of detection. With the current rates of memory growth, it is likely that an average cellphone will hold terabytes of data in a decade - being able to hold practically all music ever recorded and sharing it with any other cellphone that comes within range, without means of detecting which cellphone is doing the sharing. It is simply not possible, nor productive, to try to stop this behavior.


Proportionality: the law must be proportional in its penalties and incurred costs to address the need. This is where the suggested proposal has catastrophic and unaddressed shortcomings.

- by requiring the Internet Service Providers to monitor traffic for copyright infringements, the messenger immunity - that the messenger is never responsible for the contents of a sealed message - is revoked. This is a fundamental principle of justice dating back to the Roman Empire, which was now revoked in France without consideration that this was the case. It is exactly like making the Postal Service liable for every crime prepared over postal mail, and charging them with prevention thereof.

- first, this means that the legal system is privatized. Private corporations are charged with finding, judging and punishing illegal behavior. It should be noted that copyright cases can be notoriously complex, even reaching Supreme Courts - but this proposal would charge entry-level customer service representatives with deciding such cases on a daily basis. How are these people supposed to know if a digital transmission of a work was with the copyright holder's permission or not, or otherwise permitted by law - say, a private copy to a summer residence? This leads me to my next point:

- second, removing the messenger immunity means that the ISPs will err on the side of caution, assuming ANY transmission of ANY work to be not permitted. This leads to economic and democratic consequences. First, it has consequences for the freedom of the press, as documents showing improper behavior with corporations and authorities can no longer be leaked to reporters - the act of copying the documents and transmitting them to reporters would in itself be a copyright infringement. (This is not a theoretical construct. The site WikiLeaks was shut down recently for this very reason, for documents allegedly showing that a Swiss bank was involved in money laundering.) Second, it has economic consequences - it cements the notion that only today's rightsholders are allowed to distribute creative works over authorized channels. In reality, 80% of the works on the Internet were created by private individuals, and not by the content industries. If the creation of new works is a goal for the Internal Market, private individuals provide four-fifths of them, many of which are economically dependent on unrestricted distribution of such works.

- third, the punishment itself - cutting off internet access - is atrocious. In this context, "Internet access" is regarded as a consumption-only luxury resource, as in downwards-only, read-only. This misconception is understandable, as this was the old mass media distribution model. Passive. Television, newspapers. However, an Internet connection goes both ways - it also allows upwards and sideways communication - and this is an equally important part of internet access. By cutting off an internet connection, you disallow the citizen from making their voice heard - from taking part in the democratic discussion. Not only that, but you also ban them from taking part in commerce, in studying, and even from working. In addition, it is a social house arrest: the people suggesting this proposal are clearly not digital natives, and do not understand how today's young generation interact with more friends, faster, and more continuously than any generation before it.

- fourth, the punishment is collective, which goes against basic principles of justice. If one person in a household is deemed (by a private ISP) to be file sharing, the entire family is banned from studying, working, making their voice heard, and contacting their friends.

- fifth, requiring a private entity to monitor all private communications over the Internet, which is most communication these days, basically revokes the right to private communication as such, and can hardly be considered compatible with article 8.1 in the European Convention on Human Rights.


In summary, France's memorandum of understanding is atrocious, undermines basic principles of justice and privacy without consideration thereof, and does not even effectively address the issue. The country shows its utterly conservative and technophobic history with regards to cultural development: France was the last European country to decriminalize the printing press.


Cheers,
Rick Falkvinge
citizen of Sweden and the European Union


Pingat på intressant. Andra bloggar om: EU, EU-kommissionen, piratpartiet, upphovsrätt, korkade schweiziska banker